Ett barn... DITT BARN!
2010-01-13 @ 09:58:25Jag är en sån kvinna som alltid kommer att vilja ha mina barn och senare barnbarn runt omkring mig... det bara är så!
Ok... kanske man vill ha... ett par år av frihet då man inte binder upp sig med småbarn... och då tänker jag på framtiden och på barnbarn. Några år där jag kan göra saker som jag inte har hunnit att göra eller som det inte har funnits möjlighet eller pengar till att göra.
Mina barn är fortfarande MINA BARN trots att de fyller 18 och trots att de flyttar hemifrån... de behöver inte ringa och tala om innan om de vill komma hit. Det är bara att komma... är jag hemma så är jag hemma om inte så kan de väl hälsa på ändå om de har nyckeln eller om någon annan är hemma.
Det spelar ingen roll hur ont om pengar jag har... de är välkomna ändå... jag kanske inte kan erbjuda dem lyxmåltider eller hjälpa dem med mängder av pengar om de skulle behöva det, men jag kan göra så gott jag förmår och i alla fall stödja...
De ska känna sig välkomna hur gamla de än är och hur min ekonomi än är!
Jag skulle aldrig säga ... "du måste ringa innan du kommer, du får inte komma hit om du är förkyld eller jag har inte råd att bjuda en person till på mat!"
Och sen som ursäkt säga att jag... "inte får några pengar för dig längre, du är vuxen nu och måste ta ditt ansvar"....
Klart att man måste lära sig att ta sitt ansvar när man börjar bli vuxen, men man måste väl för sjutton få komma igång med livet först... oops nu fyller du 18, nu är du vuxen... bidrag till hushållet TACK!
Sånt där händer inte över en natt, speciellt inte just nu när situationen är som den är i vårt land. Vi är fortfarande föräldrar och måste ta hand om vårt barn, se till att det har tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen.
Våra barn ska känna sig välkomna hos oss... inte vara blyga för att be om saker, inte skämmas för att de vill vara med oss och umgås med oss. De ska inte behöva känna sig ovälkomna!
Jag säger bara en sak: Just nu är det så himla uppenbart... att hela den här tiden, alla år som gått... bara handlade om pengar!
Glöm inte att barnet fortfarande är ditt barn och behöver din kärlek om inte annat!
Hej, såg inte detta inlägg förän nu.
Jo, barn skaffar man på livstid... Och är man lyckligt lottad får man fortsätta vara en nära förälder hela tiden. Det är nog den stora glädjen i mitt liv också. Att dom fortsätter att komma hem hela tiden. Ringer jämnt. Vill det. Att våra dörrar är öppna. Att mina öron och mitt hjärta är öppet. Att dom berättar så mycket, ibland mer än jag vill veta. För deras sorger blir ju mina sorger när dom delar med sig. Och deras glädje min... Mina barn är mina närmaste vänner. Så annorlunda det jag växte upp i. Jag har jobbat så intensivt med att vara rak och ärlig med barnen. Pratat mycket, inte omgett oss med den tystnad jag försökte gro i. Och därför är det inte heller sorgesamt att se dom lämna boet, vara flygfärdiga i sina olika stadier. För jag har fått leva så intensivt med dom. Så verkar det vara för dig med. (uj, förlåt, var inte meningen inlägget skulle handla mer om mig än dig - verkar göra så nu, skriva av mig hos andra...hm...). Stor kram på dig!
Det där var så självklart så det behövs väl inte skrivas om? Eller måste man det? Jag tänker precis likadant. Mitt hjärta står vidöppet för allihopa, och dom tar energi varje dag från mitt hjärta vare sig jag ser dem eller ej :-) Mina barn för alltid, mitt livs viktigaste kallelse.
Ia och Sivan: Jag håller med er till fullo 100 %,
men tyvärr så finns det tydligen föräldrar som inte tänker som vi. Eller så blir de påverkade av någon annan som inte har barn att tänka på det viset.
Vilket också är konstigt för den känsla och band som finns mellan förälder och barn borde vara starkast av alla band.
