Divan är mitt andra barn i ordningen, min lilla Sparvöga och min Blomma... hon är född i jungruns tecken och där passar hon perfekt in på det mesta.

Men hon har temperament... min lilla damptjej!

Vi är väldigt lika på ett sätt, kanske därför som vi ofta hamnar i luven på varandra.





 

En gång  tog jag mig en kvällstur in på köpcentrat, både för att titta lite på rean och för att möta lill Maran.

Lill Maran skulle gå en runda med sin kompis, så jag tog mig en runda jag med. Jag hade lill Prinsessan med mig i släptåg...

Rätt som det var när jag gick där så blev allt som svart runt omkring mig, alla människor runt om försvann som i en dimma... allt jag såg var en "riktig uppenbarelse" som kom gåendes emot mig ca 75 meter bort, en ung vacker tjej med håret i en tofs som svängde hit och dit när hon gick, ett leende i ett perfekt sminkat ansikte, lång och smal, helt rätt kläder och höga klackar, som hämtad ur en modeshow... de männsikor som gick framför mig vände sig om efter henne, både män och kvinnor och alla log.
 
Hon skrattade och vinkade in mot buffe restaurangen som ligger mitt i köpcentret, en bit bort satt en man i 40 årsåldern och tittade fascinerat på henne, följde henne med blicken...

Hon skyndade sig de sista stegen fram emot mig och gav mig ett stort leende och en bamse kram. "Hej mamma!"

Va! Jag vaknade som ur en dröm, det var min egen dotter "Divan" som var denna undersköna uppenbarelse...
 
Mannen på bänken reste sig och kom emot oss, det var hennes pappa som kommit för att hämta sin dotter efter jobbet...

Vart tar tiden vägen... och hur kan ens ungar vara så vackra när man själv känner sig som en gammal urvriden trasa?

    

    

    

    

Om ni vill veta mer om Divan så bloggar hon här