Det här med att amma ...

2010-05-08 @ 14:05:57
... vad ska det vara bra för egentligen?!

Jo det är bra för ALLT...

Det är bra för barnet som får en perfekt anpassad näring... mjölken anpassar sig efter barnets behov. Det är bra för mamman eftersom man vid amning släpper fritt en massa oxytocin... som både lugnar mamman och drar samman livmodern igen efter en förlossning. Man knyter an till sitt barn... amning ger både närhet och näring!

Amning ger trygghet... en trygghet som barn i den här stressade världen verkligen kan behöva. En stund i lugn och ro med mamman. Tröst!

Alla kvinnor som har bröst (kvinnor med inplantat och annat kan ju få problem) har ju den fysiska förutsättningen för att amma... men alla kvinnor kan ändå inte amma! Man kanske rentav INTE VILL amma... det är också ok!
Man borde tycka att kunna amma sitt barn borde vara något som insinktivt sitter där någonstans i bakhuvudet... det gör det säkert också eftersom man ändå klarar av att producera mjölk.

Men amning är alltså något man måste lära sig...

För en del fungerar amningen utan problem och för andra så fungerar den inte alls... det kan fungera med första barnet men inte med andra...

Amning påverkas av hur du mår... både fysiskt och psykiskt. Det påverkas av hur barnet suger... alltså vilken sugteknik det har. Amningen påverkas av hur ofta man ammar...

Jag har haft det bra! Jag har ammat alla mina barn... ett av barnen ammade bara i 6 månader och den som ammades längst hade hunnit fylla 4. Lille Bror fyller 3 i nästa månad och han "tuttar" fortfarande...

Bläk vad äckligt är det säkert många som tänker då... men det tycker inte jag! Jag tycker fortfarande att han är liten och behöver ha den stunden av närhet... och det är inte för att jag tycker att det är "trevligt" att amma som han fortfarande gör det... utan för att han VILL!

Vad tycker du om att amma länge?

Folk har ofta synpunkter på att en mamma ammar länge, det kan vara saker som att:

-mamman skulle känna någon slags sexuell njutning av att amma! Vad har sex med amning att göra och om mamman mot förmodan skulle tänka så så skulle hon väl ha känt en sexuell njutning redan från början. Löjligt!

-mamman vill hålla kvar barnet i ett babystadium... ok... det är jättekul med babysar, men vem vill inte att de växer upp! Alla åldrar har sin charm!

-mamman vill ha barnet i fred från sin man. Kan inte ens tänka mig att en mamma skulle kunna göra så! 

Många säger att det inte finns någon näring i mjölken efter typ ett år... men det finns det... mjölken anpassar sig efter barnet, hur länge man än ammar.

Jag är evinnerligt trött på att amma... jag har ammat konstant de senaste 9 1/2 åren utan uppehåll! Jag tycker att det räcker nu och jag vet att snart kommer lille Bror att inte vilja ta bröstet längre. För rätt som det är så inser barnet själv att nu räcker det... och så bara slutar de!

Jag har inte ammat för min skull utan för barnets skull... bröstmjölk är den naturliga födan för ett barn så länge som det känns rätt för barnet och så länge som det fungerar för mamman. Det betyder inte att man ska utesluta annan mat, för det är oundvikligt... barnet självt kommer ju att vilja upptäcka och smaka på annat så småningom. Mat behövs för att utvecklas...

Jag personligen tycker att det är en bra sak att amma länge, men man är inte en bättre mamma för det. Det har inte med amningen att göra vad man är för slags mamma...

Man måste inte amma...det är upp till varje mamma att bestämma om hon vill amma eller inte. Man måste hitta sin egen väg...

Barnet mår ju trots allt bäst av att ha lugna, glada och harmoniska föräldrar... med eller utan amning!






Föräldrars försörjningsskyldighet

2010-04-02 @ 00:12:54
Hur länge är en förälder egentligen skyldig att försörja sitt barn?

Har tänkt på det en hel del den senaste tiden... dels på grund av hur de stora barnens pappa uppför sig gentemot barnen och dels för att Värstinnan befinner sig i en ingalunda rolig situation.

Sen har jag även märkt att det finns andra föräldrar som också har problem med detta...

Jag tycker ju att man ska försöka hjälpa sina barn på bästa sätt så länge som möjligt och efter den ekonomiska kapacitet man har. Har man gott om pengar kanske man kan hjälpa dem lite mer, men har man lite pengar att röra sig med så får ju barnet/ungdomen rätta sig efter det...

Det finns ungdomar som inte förstår att föräldrarna inte har stora skattkistor att hiva pengar ur. Ungdomar som vill leva över sina tillgångar... De blir arga på sina föräldrar, gnäller och kallar dem för elaka saker istället för att faktiskt ta ett eget ansvar. Är man 18 så är man ju trots allt enligt lag... VUXEN... och då borde man faktiskt kunna ta ansvar och känna sina begränsningar.

Enligt lagen så har föräldrar underhållsskyldighet fram till dess att barnet fyller 18 år, men det finns undantag och det är när barnet fortfarande går i skolan då det blir myndigt.
Då är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår... men bara tills barnet fyller 21.
Till skolgång räknas  studier i grundskolan eller gymnasieskolan eller någon annan jämförlig grundutbildning... dock gäller inte universitetsstudier.

Om barnet alltså är över 18 år, inte går i skolan och bor hemma så kan man alltså söka hjälp hos socialförvaltningen. Vet inte om det är många som gör det men den möjligheten finns i alla fall...

Jag själv är i den situationen att jag kan erbjuda mina vuxna barn mat och uppehälle, kanske lite fickpengar, men inte i några stora mängder...

Jag skulle inte slänga ut dem och inte låta dem gå hungriga... men de måste ju också visa ett intresse för att klara sin egen försörjning och acceptera de villkor som gäller utan en massa gnäll.

Är de inte nöjda med det jag har att erbjuda dem så vet jag inte vad jag ska göra...

Och du andra mamma i samma situation... bry dig inte om vad "barnet" säger... jag vet hur det känns och hur ledsen man blir. Du har gjort allt du kan... du är ingen trollkarl!

Det är helt enkelt omoget och dålig stil av barnet att säga och uppföra sig på det viset... klart att det också är en besvikelse för dem, men att bli vuxen innebär ju faktiskt att ta ansvar för sig själv...

Man ska dock inte försvinna som förälder och stöd... man ska alltid finnas där med ett vakande öga och en hjälpande hand. Hjälpande... inte stjälpande!



Jag och vissa andra tycker att...

2009-01-27 @ 15:30:01
... det är mysigt med en stor familj! Det är det, men det är jobbigt också... man kan ju inte vara sams jämt!

Men hur mysigt är det när man går på jobb intervju och de frågar om familjen och hur många barn man har...

Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det...

Jag är stolt över alla mina barn och skulle aldrig i livet välja bort någon av dem... de är mina och jag älskar dem och jag klarar av dem. Åtta är många, men jag skulle kunna tänka mig att ha fler... eller andra barn som inte är min egna biologiska! Jag älskar barn.. de är den största meningen med livet, men inte den enda!

Men hur ser andra på min barnaskara?

Första gången jag var på intervju blev jag helt ställd när jag fick frågan om hur många barn jag hade... "Oj, jag har många..." blev svaret... hon satt kvar med ett leende och väntade på en fortsättning... "hela åtta stycken!"

Då var det hennes tur att säga: "Oj, ja det var många! Men hur... du ser ju så ung ut, hur har du hunnit?"

Sen skrattade hon och sa: "Imponerande!"

Hon var rekryterare på ett bemanningsföretag och det här med barnen ledde till en liten diskussion. Jag tycker på något sätt att det är pinsamt att säga att jag har åtta barn just i den situationen... för jag tror ju automatiskt att arbetsgivaren kommer att tänka som så att ... nej men då kommer hon bara vara hemma för vård av barn hela tiden... det är ingen idé att anställa henne.

Rekryteraren sa att jag inte alls skulle tänka så utan se det som en merit och erfarenhet och att det visade på engagemang och ledarskap...

Hur skulle du tänka om det var du som var arbetsgivare?

Vilka "idioter" det finns...

2009-01-25 @ 13:06:53

Idag är jag en vansinnig mamma... med lust att mörda!

Prinsen var ju ute i natt. Han har aldrig kommit hem en endaste gång och varit "för" full... han dricker inte så mycket utan är väldigt försiktig av sig.

Men i natt ( rättare sagt kl 6 imorse) var han helt konstig när han kom hem... Han var inte så borta att han inte kunde föra sig eller tänka någorlunda klart... men hans ögon var helt konstiga och hans kropp ryckte till med jämna mellanrum.

Jag var uppe och öppnade porten åt honom genom porttelefonen, sen gick jag in och la mig igen. Det tog ovanligt lång tid för honom att komma upp, förmodligen hade han åkt till fel våning för jag hörde dörren till trapphuset smälla igen innan han öppnade dörren och kom in. Han brukar vara tyst... men den här gången smällde han armbågen eller något i dörren när han ryckte till...

Jag rusade upp...

Jag konstaterade rycken plus att han såg konstig ut i ögonen , han själv trodde att han hade hicka, men det var inte hicka det var ryck! Han var törstig och ville dricka vatten men det smakade äckligt sa han! Jag frågade hur han mådde och han sa att han mådde bra men att han kände sig konstig. Hans kompis hade också sagt att han var konstig och aldrig hade sett honom så här förut.

När vi pratade så fnissade han till ibland och samtidigt såg jag att han var besvärad och tyckte det var obehagligt, det kom tårar i hans ögon... hemskt att inte förstå vad som är på gång i kroppen!

Han la sig och jag gick och väckte maken för att han skulle komma och kolla hur sonen ryckte... jag kunde absolut inte gå och lägga mig igen. Jag var tvungen att observera sonen... rycken påminde mig om de ryck en epilektiker kan få innan ett anfall... det var jätteobehagligt!

Jag ville att han skulle sova på soffan så att jag kunde ha koll på honom, men han klättrade envist upp i våningsängen i lill Fans rum... och jag som den mesiga mamma jag är... la mig i underslafen med lill Fan. Där låg jag och lyssnade efter varje litet andetag och ryck... en lång stund efter att han somnat slutade rycken, men jag fortsatte att kolla honom ändå.

Tycker fortfarande att han verkar lite borta... kan ju vara så att han bara har en rejäl baksmälla, men vad ska man göra...

Både han själv och hans kompis tror att någon måste ha stoppat något i hans dricka...

Usch, det är precis såna här saker man som mamma är så fruktansvärt rädd för!


Myskväll med både glädje och förtvivlan.

2009-01-08 @ 14:14:09
Igår när de små barnen somnat samlades vi i min säng... jag, Divan och Värstinnan. Vi låg där och skrattade och pratade om allt möjligt.

Efter ett tag förflyttade vi oss till köket för att dricka thé och äta smörgås...

Jag njuter av att sitta tillsammans med mina flickor och bara prata och skratta, att se dem två tillsammans utan att de hoppar på varandra och försöker klösa ögonen ur varandra... för så var det nästan för ett tag sen!
De kunde knappt vistas i samma rum!

Man märker att de börjar bli riktigt vuxna, både på hur de pratar och hur de uppför sig mot varandra...

Kvällen var helt underbar (som en bal på slottet) ända tills Divan tog upp en sak som fick Värstinnan att bli helt förvtvivlad, sen var det bara tårar för hela slanten... resten av kvällen!

Fy, vad svårt det är att vara mamma... först sitter jag där och njuter av att se dem tillsammans och tänker på hur mogna de blivit och att de har lagt allt groll bakom sig och sen ser jag hur den ena blir verkligt sårad utav en enda liten mening, om än... en oskyldig sådan. Som mamma kan man inte heller välja sida...

Det Divan tog upp igår gjorde både mig och Värstinnan helt mållösa till en början och så blev Värstinnan förstås ledsen med en gång...  Jag blev arg på Divan inom mig men samtidigt tyckte jag att det hon sa var bra... men okänsligt... hon kunde kanske ha gjort det på ett annat sätt. Jag försökte blänga lite på henne för att visa att det kanske inte var rätt tillfälle...

Sen när jag såg Värstinnans reaktion och hur ledsen och rent av förtvivlad hon blev så kändes det som att mitt hjärta brast i tusen bitar. Jag kramade och tröstade, hur mycket det nu kunde hjälpa.
 Jag trodde för ett ögonblick att det skulle bli värsta slagsmålet (för såna har vi varit med om tidigare...), men återigen visade de sin mognad... de skrek inte ens på varandra utan de diskuterade saken vidare.

Jag hoppas mina tjejer vet hur stolt jag är över dem. Att de vet hur mycket jag älskar dem och att jag känner mig som den lyckligaste mamman i världen för att just de är MINA TJEJER! Det finns inte ord att beskriva mina känslor för dem med...

I love u girls!

Lipsill

2008-12-22 @ 21:33:22
Sitter här och grinar efter att ha varit inne på Divans blogg!

Hon saknar sin mamma lika mycket som mamma saknar henne...

Jag älskar dig gumman... skulle vilja krama ihjäl dig just nu!

Tack för de fina sångerna...



Ska bara göra gamlemormors ischokladkaka, så kan vi träffas på messenger sen... om du orkar vänta!

Ibland blir man trött...

2008-11-18 @ 13:08:22
... på att vara mamma! Så trött så trött...

Barnen lyssnar inte på det man EGENTLIGEN säger... det går in genom ena örat och ut genom det andra... utan att de har förstått innebörden av det jag säger.

Det gäller alla barnen, små som stora!

Jag måste vila...

Definiera bra och dåligt föräldraskap!

2008-10-31 @ 00:39:19

Har tänkt mycket på föräldraskapet! Vad definierar en bra förälder och vad definierar en dålig förälder?


Hur är en riktigt dålig mamma eller pappa? Finns det egentligen dåliga mammor och pappor? Vem är det som bestämmer hur en förälder ska vara? Vem bestämmer normerna och har de rätt att göra det...


Ingen är väl perfekt, men ingen är väl inte heller urusel!


Det som jag tycker utmärker en bra förälder är ju min personliga åsikt, det du tycker är en bra förälder är din åsikt... tänk vad många olika sorters föräldrar det måste finnas... ingen är den andra lik!


Det finns föräldrar som offrar allt för barnen, som helt utplånar sina egna personer under tiden de är föräldrar, det finns de som inte lever efter barnen utan fortsätter att tänka på sig själva och unna sig samma saker som innan de hade barn.


Det finns "gullegull"-föräldrar som låter barnen styra, det finns "ajaj kapten"-föräldrar som styr och ställer som de värsta överbefälhavare...


Vad är du för en slags förälder?


RSS 2.0